Det pulserar i hela kroppen av stress. Nja, det var lite överdrivet… Men nästan korrekt. För att vi måste verkligen beställa ringen. NU.Vi vet vad vi vill ha för vigselring. Typ. Och det är tack vare en (nej, flera) otroligt bra genomgång med Elin på W.A Bolin (som alltid drar över stängningstid). Vi älskar att mötas upp utanför den lilla butiken, komma in och bara sitta där vid bordet i lugnet som ett nyförälskat par och bara prata ringar och diamanter… Det är som att man blir barn på nytt. Sist frågade Rickard om diamantens historia och… ja, då drog ett låååångt föredrag igång. Allt är så romantiskt. Tills man måste välja. Och tills man måste inse att det kostar. När man kommit ner på jorden igen och sållat ur vad man har att välja på kommer det allra svåraste – att bara bestämma! Och nu har vi snöat in oss på två typer av ringar. Man ser knappt skillnad på dem, men vi kan ändå inte bestämma oss… Och nu har hela december gått!!! Innan julafton måste vi bestäma oss. JO, det måste vi. Men först lite julklappsshopping, och en julkonsert med Carola ikväll…

Våra förlovningsringar, bilden tagen den 6 juni 2009, någon minut efter att Rickard friat.

I somras hittade vi vår drömlägenhet. Det var den första vi kollade på ihop efter att vi förlovat oss. Det hela började av ren nyfikenhet. Trots att den då bara var ett betongskal kändes den som en dröm. Ni vet, man bara känner att den är den rätta. Sedan dess har vi inte kollat på några fler lägenheter. Haha. Vi bara visste att det var den vi skulle bygga vårt gemensamma liv i. Vi drömde om närheten till vattnet, en utsikt som gav perspektiv, men ändå närhet till pulsen i stan. Den här lägenheten hade allt detta. Belägen i nya området i Hammarby Sjöstad, Henriksdal, högst upp med en utsikt till både Globen och Södermalm. Förra veckan blev den tillslut vår. Så idag flyttade jag in. Pappa och Benjamin är dagens största hjältar som bar och bar alla mina prylar. Och Rickard förstås.

Det är blandade känslor att lämna min fina lägenhet på Skånegatan. Den har betytt så mycket för mig. Så många kvällar jag suttit på fönsterkarmen och blickat ut över Vitabergsparken, hört Sofia kyrkas klockor slå och fundera på vad alla de promenerande människor i parken lever för liv.
Likaså känner Rickard som ska lämna Lyran – det anrika gamla träslottet där han bott de senaste fem åren. Där har han levt nära vattnet och väckts av nybakade kanelbullar varje morgon… Nu börjar en ny era för oss då vi ska bygga något ihop. Tillsammans bär vi på otroligt fina boende-minnen. Det är vi väldigt tacksamma över.

När dagen led mot sitt slut kom vår ”familj” förbi: Viveca, Hasse, Jonas och Benjamin. Dessa människor delar vi allt med. Och det var så underbart, och kändes så rätt, att få starta livet här med att bjuda hem dem. Vi pratade i timmar, bad, skrattade och spelade gitarr.

Nu är det dags att slumra in. Första natten i sjöstan. I vårt gemensamma hem. Det är svårt att ta in. Känns helt fantastiskt.

Ikväll blev jag och Rickard hembjudna till Benjamin för ett litet ”möte” med värdarna. De sa att de bara skulle ställa några praktiska frågor… Allt började så bra: Ett köksbord överfullt med godsaker, nybryggt Moccamaster-kaffe och hårda, kärnfria vindruvor. Mmm. De känner oss så väl… Vi pratade om hur fantastiskt allt skulle bli. Ett vinterbröllop… Åh! Det är kul att vara blivande brudpar, tänkte vi! Men sen förvandlades Marlénes, Thomas och Benjamins min. Och så säger plötsligt Marléne:

– Jahapp, nu ska vi ställa några frågor här. Rickard, du kan gå in till det andra rummet tillsammans med Thomas och Benjamin. Elin, du kan stanna här. Slå på musiken!!

Okej. Grillning på gång. Innan jag såg Rickard sakta försvinna in i det lilla rummet lyckades jag fånga hans ena arm och viskade: ”säg bara saker som är till min fördel, okej??”. Skjutdörren slogs igen, hög musik dånade i högtalarna (”Vi i femman-bås”-feeling!) och sen börjades det: Hur träffades ni – egentligen? Vad tänkte du första gången du såg honom? Liljero eller Eriksson? Erikssro? Liljesson? Vilken är hans värsta sida? Hur pedant är han egentligen? Medan jag trasslade in mig i mina svar (skyller på att jag fortfarande är lite yr från vaccinsprutan) hörde man mest manliga STORA skratt från rummet bredvid. Och då och då hör man Benjamins skånska röst ljuda: ”Nähäääää! Hahaha”. Hjälp, när Rickard kommer igång, då kan han säga vad som helst…

Jag säger som pappa: Det är bara å gilla läget.

/Elin